Addicted

Jag har blivit beroende av att få fangirl-kommentarer på mina fanfictions. Jag sitter alltså och bara skriver Dragon Age-fanfics hela dagarna för att få kommentarer som:

"I DON'T KNOW WHAT IM GONNA DOO!! YOU NEED TO WRITE MORE!!" när jag frågar hur de ska klara sig när jag inte längre kan uppdatera varje dag, eller:

"HNG I loooooove it! Though now I fear I have to compete with you in the contest"

It's feeeeeeding my eeeeeeegoooooo!!!!!!!
Jag känner mig lite för stor för att det ska vara hälsosamt när jag ska skicka in till riktiga tävlingar...

The King and The Prince

Så...

Jag skrev aldrig klart min fantasy-novell igår. Den är dålig. Och skum. Man kan förmodligen förvänta sig vad som ska hända också, när man läser den, vilket gör den än dåligare för man ska inte skriva förutsägbara saker D:

Undrar om den blir bättre om jag skriver den på engelska... :/

Where is the hope in a world so cold?

Av någon anledning känns det inte som att det jag har skrivit hittills på min fantasy-novell är bra. Alls. På något plan. Det känns som att jag försökte skriva någonting bra, men sen blev allting bara så förutsägbart och dåligt skrivit och... blah!

Jag vet inte.

Tänkte skicka in den till en fantasy-novell-tävling, men den har deadline idag och jag lär nog inte bli klar, dels för att jag har rätt mycket kvar och dels för att det gör mig omotiverad att skriva när den är så dålig :/


How many people wanna kick some ass?

Hur många skulle vilja läsa om jag skrev och publicerade en fantasy-kapitel-novell här eller någon annanstans?


Till Arzo

Nästa kapitel kommer snart; Jag ska bara orka skriva klart det. Idag eller imorgon skulle jag tro ^^

ROMEO : LIKE LOVERS

Det var fortfarande tisdag när Emil gick upp för de många trapporna till den lägenhet som var Christian och Kains. Det hade varit snöblandat regn utomhus och hans kläder var tunga och blöta, trappstegen fler än han mindes, men det var det värt. För en gångs skull var han på väg någon annanstans än till sin bror. Han läppar kröktes i ett leende när han såg slutet på trappan och kunde skymta dörren till lägenheten på översta våningen. Snart stod han framför den, med sitt finger tryckt mot ringklockan som gav ifrån sig ett förskräckligt ljud.

”Två sekunder!” hördes det inifrån, efterföljt av ett par snabba steg och ett lås som gick upp innan dörren öppnades mot honom. Christians leende ansikte mötte honom direkt. ”Hej Emil!” Det nästa som slog honom var dofterna av jul.

Han log tillbaka, drog handen genom sitt blekröda hår – han vägrade säga rosa – och lade märke till att hon var täckt av mjölfläckar. ”Hej.”

”Åh, förlåt!” Hon flyttade på sig och öppnade dörren så att han kunde komma in. ”Regnar det ute?”

”Nja, det är snöblandat regn” svarade han. ”Det är nog värre än bara regn. Det blir blötare.” Emil drog av sig den blöta jackan och hängde upp den på en galge.

Christian skrattade. ”Ja, sant.”

Han drog av sig skorna.

Hon gav honom en kyss på kinden och han kände att de hettade till. Skulle han någonsin vänja sig över att det fanns någon som gjorde så?

”Förlåt att det ser ut som en mjölbomb exploderat på mig, jag håller på att baka pepparkakor.” Hon försvann in i köket och han kom efter så snart som han lagt sin väska på golvet och hängt av sig sin halsduk.

”Jag tyckte det luktade julbak…”

Synen som mötte honom när han kom in i köket var inte den han hade förväntat sig. Överallt fanns det bakplåtar med gräddade och ogräddade pepparkakor och lite varstans fanns det även färdiggräddade lussebullar. På bordet så stod det fortfarande en mjölpåse bland en massa pepparkaksformar och kavlar och kristyr och russin och strössel.

”Klev jag just in på ett bageri?”

Hon skrattade igen och drog handen genom sitt hår, lite mjöl från hennes händer färgade några slingor vita. ”Jo, visst!” skrattade hon och tog ut två plåtar ur ugnen och stoppade i två nya, ställde en äggklocka. ”Fan, nej, fan!” Hon petade försiktigt på pepparkakorna. ”Jag brände dem!”

Emil gick fram till plåtarna och såg på dem. ”Jag märker ingen skillnad.”

”De är ju nästan helt svarta!” Hon stoppade den resterande klumpen av pepparkaksdeg i en skål och täckte över den med ett lock. Plockade ihop formerna och spände fast dem i en metallring och städade undan mått och mjöl.

”Inte alls.” Han tog försiktigt upp en pepparkaka från plåten, såg på henne kort och sedan tillbaka på henne. ”Så här ser Mattias pepparkakor ut.”

Hon stoppade in skålen med degen i kylskåpet och torkade händerna på sitt förkläde. ”Vem är Mattias?”

”Det är-” Han avbröt sig och stoppade pepparkakan i munnen. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Han visste ju inte vad hon tyckte om homo- Vad tänkte han? Flera av hennes vänner från festen var ju gay.

Emil svalde pepparkakan och såg på henne igen. ”Det är min brors sambo. Pojkvän faktiskt.”

”Åh.” Hon log brett. ”Går det i släkten kanske?” Hon armbågade honom retsamt i midjan och skrattade.

Han höjde ögonbrynen åt hennes kommentar.

Christian hängde av sig förklädet på en krok och log generat. ”Kanske inte. Men du måste erkänna att Emil och Christian låter ganska gay!”

”Christian är faktiskt ett unisexnamn, men det är många som inte vet om det.”

De var båda tysta ett par sekunder innan de började skratta tillsammans.

Sedan gav hon honom ett fat med nybakade pepparkakor och saffransbullar. ”Om du går till vardagsrummet med den här så ska jag bara byta kläder till något… mindre mjöligt.” Hon skrattade. Han älskade att hon alltid skrattade.

”Okej.” Han log och tog emot fatet och gick ut i hallen och vidare till vardagsrummet, som senast han varit i lägenheten hade varit fylld av människor i äldre tonåren och några år äldre än så. Nu upptäckte han att det inte bara fanns en soffa, ett bord och en tv därinne, utan även bokhyllor nästan fyllda med filmer och böcker, tillhörande fåtöljer till soffan. En matta han gissade på var undangömd under festen. Han ställde ner fatet på bordet och slog sig ner i soffan, hörde hur Christian rörde sig inne i sitt rum och sökte igenom vad han antog var garderoben.

Sedan blev det tyst och Emil riktade blicken mot fatet med nybakade saffransbullar och pepparkakor, redan dekorerade med kristyr. Gummor, gubbar, bockar, hjärtan, en elefant?

”Går det bra med Pepsi eller julmust?”

Christian stod i öppningen till vardagsrummet, ombytt till rena kläder, en långarmad vit tröja och ett par enkla jeans, det bruna håret bak draget i en svans.

Han nickade och log. ”Julmust går bra.”

Hon log tillbaka och försvann ur hans blickfång för ett par sekunder när hon gick tillbaka till köket för att sedan återvända bara ett par sekunder senare med en flaska av drycken och två glas.

 

De skrattade mycket, lärde känna varandra bättre. Hittade några gemensamma nämnare och några andra saker de hade delade åsikter om. Det var sällan som Emil glömde tiden, eller i alla fall kom ihåg att kolla på klockan varje timme, men den här gången hade han inte ens så mycket som sneglat åt en klockas håll. Christian hade berättat om sitt liv och hur hon hade hamnat där hon var nu, bara för att sedan tvinga ur honom själv alla detaljer om hans liv.

”Så de bröt min arm.” Han himlade med ögonen. ”Och gav mig antalet blåmärken.”

Christian suckade. ”Okej att du slog ner-”

”Jag skulle inte säga ’slå ner’, men okej.”

”Okej. Men även om du gav honom näsblod så är det inte en vettig anledning för två killar-”

”Minst.”

”Sluta avbryta mig!” Hon skrattade och drog en hand genom sitt bruna hår. ”Det var ingen anledning för de där typerna att bryta armen på dig.”

”Jag antar att de tyckte det.”

Hon lade sin hand på gipset och kände på det med fingrarna. ”Jag har aldrig brutit armen…”

”Det är mycket roligare än det låter, jag lovar.” Emil skrattade kort.

Hon såg på honom, inte speciellt road av vad han hade sagt. ”Jävla idioter.”

Emil såg sig omkring snabbt, fick syn på klockan i ögonvrån. ”Är den redan 21.32?” utbrast han och reste sig upp som skjuten ur en kanon.

”Oj, du kanske har en buss att passa?” Christian reste sig upp, hon med.

”Nej, men jag lovade min bror att jag skulle komma till honom för en timme sen, han har förmodligen ringt mig sex gånger nu.” Han började plocka undan glasen och det nu tomma pepparkaksfatet.

”Lämna det, du har bråttom.” Hon tog glasen ur händerna på honom och ställde ner dem på bordet igen, innan hon knuffade honom bort ut ur rummet och bort mot ytterdörren. ”Men vad konstigt att vi inte hört när det har ringt.”

Emil lyfte ner jackan från kroken och stoppade ner handen i fickan där telefonen fortfarande låg kvar. Han drog fram den och såg på skärmen medan han stoppade fötterna i samma gamla Vans som alltid. ”Nej, inte så konstigt egentligen, ljudet var avslaget.” Han virade halsduken ett varv runt halsen. ”Och han har ringt åtta gånger.” Han visade Christian telefonen och hon tog den av honom samtidigt som han tog på sig handskarna och lade väskans axelrem till rätta på axeln.

Hon tryckte in någonting på telefonen innan hon lämnade tillbaka den till honom. ”Så, nu har du mitt nummer och jag har ditt.” Chris drog fram sin egen telefon ur byxfickan och visade skärmen som visade ett meddelande för missat samtal.

Han nickade.

”Ledsen att jag inte kan köra dig, men jag är inte gammal nog för körkort än.”

”Ingen fara.” Emil log och hon log tillbaka innan hon ställde sig på tå och gav honom en kort kyss.

”Så, skynda dig nu!” Hon knuffade honom rodnande mot dörren som han öppnade.

”Vi syns.”

Hon nickade. ”Ja, det gör vi.”

Dörren stängdes och Emil tog sig om läpparna där han fortfarande hade känslan av hennes kvar. Ett leende bredde ut sig över hans ansikte när han skyndade sig ner för trapporna och ut på gården, där det nu snöade.

Vad Sebastian än sa var han verkligen inte bög.


Till Arzo

Jag har faktiskt lagt upp den på Kapitel1.se, men jag håller på skriva om den lite smått, så jag får uppdatera den på sidan innan jag lägger upp länken ^^

Romeo x Romeo

För alla som undrade tänkte jag börja ladda upp Romeo på Mibba istället för den gamla hemsidan - den var omständig för mig och de som ville följa den hade det inte heller lätt.

Så om ni vill subscriba den så bli medlem på Mibba.com och bli vän med PopcornMaster. Där finns en novell som heter Romeo x Romeo och ja, det är den.


It's Not That Easy

After freaking out for a couple of minutes, smoking three more cigarettes after Jackson left, I was a bit calmer. I wasn't my usual cool and calm self, but I wasn't shaking anymore. I wasn't about to fall down and cry. Well, that wasn't exactly true. After what Jackson just told me, I just wanted to lay down and never get up again. But I couldn't do that. I wasn't going to let him break me down.

So after that third cigarett I pulled myself together and got back in. And he'd better stay out of my fucking way.

Then I felt someone grab my arm and pull me away from the crowd.

"Where have you been?"

I turned around only to see Erin looking... well, actually, pissed off about my disappearence.

"I just went out for a smoke."

She looked at me for a second. "You took a damn long time with that smoke."

I almost slipped and told her that I actually had four cigarettes, but not only would she scold me about it, she'd know something was wrong. I never smoked more than one, or maybe two on a bad day, at a time. Four meant something that was fucking huge had happened. And even though something huge had happened, I couldn't tell her that. Not now at least. I had to calm down and clear my head.

"Yeah, sorry."

She sighed, but then a smile took place on her face. "Let's dance?"

"Yeah."

"What that? You don't sound very into it" she said and bumped my hip with hers.

"Sorry, I mean; Fuck yeah." I said again, with not one bit more enthusiasm in my voice, but then managed to smile so she'd believe it was nothing.

"That's my girl."

She pulled me out on the dancefloor again and pushed me into some guy.

"Have you met Ted, Amelia?" she asked over the loud music and smiled.

I shook my head and she frowned at me for my lack of enthusiasm again. I looked over at the Ted-guy and sure enough, he was one of Erins hot friends. And he was actually giving me a fucking smile while he was checking me out. At first I planned to talk her out of the idea and just let me go home, but when I got a glimpse Jackson with his arms around some random girl, I decided to stay. I was not about to let the douche get the best of me.

I turned to Ted with a smile on my lips and put my hand on his hip while pulling him to me. "Wanna dance?"

_______________________________

Jag orkar nog inte lägga upp hela här (om den skrivs klart någon gång x3), så ni får läsa den här istället. Om ni vill förståss.


I Still Have A Soul

Inspirerad av denna melodi: I Still Have A Soul - Epic Score (Länk).



Han sträckte på ryggen, slöt ögonen. Andades in, höll andetaget, släppte långsamt ut det igen. Knöt händerna snabbt innan han återigen slappnade av. Placerade sina fingrar lätt på elfenbens- och ebenholtstangenterna och tryckte ner dem. Började piano, men trappade snabbt upp takten. Till den här kompositionen hade han inga notark, inte till sig själv i alla fall. Detta musikstycke kunde man inte skriva ner, det var ingenting som kunde sättas på papper med penna. Inte med någonting. Om han någonsin skulle få den uppspelad för sig själv skulle det inte vara samma stycke han lyssnade på. Det var han och Markus som kunde spela den här, den kom från deras hjärtan och bara deras händer kunde spela den här melodin.
Den andres violin skar in i hans pianospelande. Ackompanjerade honom. Duellerade med honom om vem av dem som var starkast, vem som uttryckte sig bäst.
Han började spela forte. Tonerna ersatte hans egna hjärtslag, blev det som istället pumpade blodet i hans kropp. Precis som det skulle vara. Händerna rörde sig snabbt över tangenterna, försökte att spela snabbare än violinisten som satt bredvid honom. Men när han precis verkade vinna över honom så kom han ikapp igen. Markus, Markus, den där Markus. Han spelade hårdare, deras tävling blev allt intensivare. Tills...
Markus slutade tvärt att spela, lika tvärt som han hade börjat.
Morgans forte blev piano. Hans ögon var fortfarande slutna. Hans fingrar fortsatte att vandra övertangenterna tills... Hans noter tog slut. Tills den här melodin inte längre hade någon fortsättning inom honom. Han öppnade ögonen och drog händerna från flygeln. Vred huvudet mot den andre och log skrytsamt.
"Jag vann."
"Säger du det?" svarade Markus och log tillbaka. Drog honom tillbaka ner på jorden igen.


Sometimes I Just Go For It pt. IV

"You look different, Sugar."

I almost choked on the cigarette when I inhaled the smoke when I heard those words. I turned around, slowly, afraid of who it might have been, even though I already knew. Only one person ever called me Sugar in that voice.

"Jackson" I almost roared, irritated. "What the fuck are you doing here?"

"I could ask you the same thing" he smiled. "Though, I would probably clean it up a bit."

I'm here to make out with some fucker so that I can get over my fucking crush on you, is what I wanted to say. Of course I couldn't. Not only would I then fuck everything up by actually confessing, but I would give him something to mock me about for the rest of my life. I couldn't do that, I didn't want to give him that satisfaction.

"It's a danceclub, douchebag?"

"Oh, as angry as ever." He was still smiling.

Stop smiling, douche, you're making it hard to look at you without smiling.

"So you're here to dance?"

"That's none of your fucking buisness."

"Well, fuck me, it's not."

I flinched at his angry words. I don't think I've actually heard him ever say fuck. Or anything else nasty. I almost apologized.

"What's your fucking problem?" I asked him instead. He wasn't allowed not find out how I was starting to feel about him. Absolutely not.

"You are!" he almost screamed and banged his hand into the wall behind my head. "You're everywhere I go, somehow I ALWAYS end up seeing you even when I don't want to - And that's pretty much all the time!"

His words freaked me out. I didn't want him to feel that way about me, I didn't want him to hate me, but I did make it easier for him to do so every day, didn't I? Well, at least I got it confirmed then; Jackson hated me and I was falling in love with him.

I felt tears burning behind my eyes. I felt something choke me. The world was coming down on me. I couldn't breathe. I couldn't breathe when he was so close to me, I had to get away.

I pushed him away from me and started walking inside again as calmly and as fast as I could. He was not allowed to see me cry. When I got to the door I felt his hand grabbing my arm and he pulled me around. I was inches away from his face with mine.

"You look good."

I felt his breath on my face. I couldn't breathe.

"I'm sorry." He smiled again. "I'll let you go now."

No. Don't.

He walked inside again. Left me outside in the cold. Fuck.

"Please don't let me go."

I was in love with him.


Sometimes I Just Go For It pt. III

What the fuck was I doing at some dance club? A bar would be okay, but a nightclub? In a dress? This was so not me. But then again, it was me I was trying to run away from. Me and Jackson, that damn greeneyed douchebag that was trying stealing my heart away. But I wasn't going to let him. But... I had no idea of how to stop him.

"Come on!" Erin grabbed my hand and pulled me out on the already overcrowded dancefloor.

I didn't get the chance to tell her that I had to get used to the place before we started dancing before we actually was dancing. I tried to let everything go, close my eyes, release myself all over the dancefloor.I felt a pair of arms around my waist and I wanted to turn around and look at the guy that was holding on to me, but I didn't. I kept my eyes closed and just kept feeling the rythm of the music.

I felt my arms raise on their own, my hands, my fingers entwined in the silky hair it was touching. I felt his face under my fingertips and laid my arms around his nack behind myself. I was beginning to think that I might be able to let go of Jackson easier than I'd thought.

"Let go of me."

His voice whispering in my ear, letting go of my hips. I opened my eyes and turned around. It was his voice and the guy was gone. It sounded exactly like Jacksons voice. I looked around to find him.

"What's wrong?" Erin mouthed. She was dancing with some boy that looked a bit young to be there. "You look like you've just seen a ghost or something."

I shook my heard, looked around one more time. "Nothing," I mouthed back. "I thought I heard someone... I'm going to the bathroom." He'd sounded desperate.

She nodded. I left.

I walked over the overcrowded floor, pushed my way through the dancers. I wanted to get out, I wanted to breathe I wanted to know if I'd actually heard something and if I had, was it him who said it?

I got outside. Pulled up a smoke from the purse that I'd borrowed from Erin and lit it.

How was I supposed to forget him if he was there? Or if I couldn't get my mind of him? I drew a breath through the cigarette. Blew out the smoke.

"You look different, Sugar."


Sometimes I Just Go For It pt. II

"So, what are you going to wear?"

"What?"

We were walking home from school, or actually over to my car, me and Erin, when the question poped up. I had no fucking clue of what she was talking about.

"Tonight. What are you going to wear?"

I looked confused at her for a while and then I remembered. We where going out tonight, to some club she liked, so that I could forget Jackson by making out with some other guy. But she didn't know that.

"I don't know..." I answered. "This?"

"You can't wear that to a night out!"

"Why not?" It was a perfectly okay outfit; an ordinary t-shirt and a pair of well worn Levi's.

"Well, it's okay, actually, but you can't wear the same clothers that you've had in school to a night on a club, you'll look like to don't care."

"I don't."

She sighed. "Well, I do." She nudged me and we stopped by my car. "I don't want to go out with you if you don't care."

Then I sighed. "Fine. I'll change my fucking clothes." I opened the car.

"Do you have a nice dress?" she asked when she got into the old Audi of mine.

I raised an eyebrow when I got in. "Me? A nice dress? A dress, even?"

"Okay, I get you point." Erin smiled. "Good thing we're the same size then. We'll go to my house right away then?"

The engine roared when I turned the key. "Just as good..."

Bye bye, Jackson, hello anyone else...!


Novell; Sometimes I Just Go For It

"You're so broken."

I looked up at the smiling face. Jacksons green, green eyes gazed down upon me. His chin in a perfect line and his lips wet from when he was licking them. I just wanted to spit in his fucking face. For a while I was thinking about saying something nasty back, like... I don't know. I never can say something nasty to him. It's like a curse.

"I know you're in love with me, Sugar." He smiled.

I just wanted to kick his ass so badly right then and there. But I didn't. I always wanted to and I never did. I don't know why, it's like I don't want to mess up his pretty face or something. Because I know I would kick the shit ot of the son of a bitch.

He walked away with that smile on his face.

We've always been like this, Jackson and I. He's always said stuff to me that someone would say to someone they loved, but with a tone of 'you're so fucking messed up it's making me sick' behind it. And I've always wanted to kick his ass. Sometimes I do it and sometimes I don't. Well, it's been quite a while since I've beaten him up, a few years actually, but I do it all of the time in my head.

"I'm proud of you, you know?"

It was Erin. I looked at her as she sat down by me.

"What?"

"I know you wanted to kick his ass. I'm proud you didn't." She smiled.

Actually, this time I only wanted to kick his as for a second, but I couldn't say that to her. She would see right through me then. The truth is, I've beginning to fall for the douche and I hate it. And I don't know why. And I hated him for telling me stuff like he just did. It only made things worse for me. And then I only wanted to kick his ass even more.

Why did he have to have such gorgeous brown hair and sparkling green eyes? And why did he always lick his lips like they tasted vanilla ice-cream or something? And why did he have to have that gorgeous neck? Why, oh, why? Why did I have to fall for that guy?

"Are you listening to me, Amelia?" Erin waved her hand in front of my eyes.

"Yes."

"No, you're not."

I hoped she wasn't on to me.

"I just asked you if you wanted to come shopping with me after school."

"Sure."

I looked over to where Jackson was standing. He saw me and smiled, so I flipped him the bird. I didn't know what else to do. I didn't want him to know that he was right, that I was in love with him and I didn't want Erin to know that either and I didn't want to be in love with him. I had to get over him some way.

"Can't we go out tonight, Erin?"

"Why?" She looked over at me and I had to look away from Jackson.

"Because I want to get out tonight. I need to get my mind of somethings."

"Like what?" She smiled curiously at me. "Like Jackson?"

"What? No!" I almost studdered.

"Oh, come on...!" She smiled and I thought she knew my goddamn secret. "I know you always think about him!"

I froze up. That's it. She knew it. She saw right through me. She knew I was in love with him.

"That's all you do, think about kicking Jackson's ass."

I wanted to hug her for not knowing.

"What's with you?" She put a hand on my shoulder. "You look like you thought I was going to tell you that he's in love with you or something."

Yeah. Like that would ever happen.

Erin smiled and I looked over to Jackson, smiling at his friends. I wanted to kick his fucking ass.

"Of course we can go out tonight if you want to."

I looked back at her again. "Good."

Rainer Maria Rilke


You need to know;


A little writing, don't you think?

Här sitter jag och skriver på RomeoxRomeo minsann. Det trodde ni väl inte om mig?


Romeo x Romeo

Jag vet inte hur många av mina läsare som faktiskt vet vad Romeo x Romeo är (tre-fyra stycken gissar jag, vilket är ungefär hälften av läsarna xD), men jag kan nämna för dem som faktiskt vet vad det är att jag har blivit riktigt jäkla sugen på att skriva på den igen. Det är ju mitt motherfucking hjärtebarn och jag vet inte varför jag slutade i vintras. Okej, jag vet väl, jag fick mycket att göra, men jag tycker ändå att det har blivit en för lång paus. Och det tycker nog Sofia med x3

Men i vilket fall som helst så vill jag fortsätta skriva på den, för Emil har blivit så förbannat söt nu. Men det känns som om jag skulle börja skriva på den skulle jag vara en jäkla lymmel som dissade allt skolarbete jag har. Fast det är jag väl i alla fall.

Vill ni läsa den? Då kan ni göra det här eller här. Jag vet inte om man kan läsa alla tjugofyra kapitel + prolog på den senare länken, men däremot så kan man rösta där så att jag är med och tävlar om att vara månadens manus, vilket ni gärna får göra :D Jag vet inte vad jag ville om jag skulle vinna, men vinna är alltid kul. Å andra sidan har jag inte skrivit tillräckligt många tecken än, så jag får väl ta och skriva lite mer. Återkommer när jag har skrivit 200 000 tecken.

Jag kan lägga till för dem som faktiskt orkar läsa dessa ca 170 000 tecken att jag förmodligen kommer att fortsätta publicera på kapitel1.se, just därför att jag då kommer att kunna tävla om att bli månadens manus och kommer att få fler läsare. Om ni har några invändningar till det och vill att jag fortsätter att publicera på den första sidan så får ni kommentera och så får jag se hur jag gör.



UPDATE: Det jag skulle vinna om jag får läst böcker och vinner "Månades Manus" är en professionell lektörsläsning, dvs. att en person läser min bok och ger konstruktiv kritik om vad som kan förbättras så att mina chanser ökar till att bli publicerad ifall att jag skulle lämna in den till ett förlag.

Som sagt kan ni inte rösta på min bok just nu, för tävlingen denna månad är stängd och jag har inte uppnått minimum på 200 000 tecken, men jag kommer att fortsätta länka, så att ni kan fortsätta läsa, eller i alla fall rösta på min bok :D


RSS 2.0