Nostalgi

Bered er: Detta blev ett långt inlägg.

Det borde finnas någon slags spärr på datorn man kan slå igång så att man inte sitter uppe alltför sent. Ja, jag vet att det finns det, men den borde gå igång automatiskt. Eller så borde man, när man köpt datorn, få fylla i ett dokument på saker som man inte vill surfa in på, så att datorn kan banna sidorna. Typ.

För när jag är vaken för sent på natten och inte längre har någonting att surfa in på för att jag har kollat facebook, deviantArt och alla bloggar jag läser 27 gånger utan uppdateringar och FORTFARANDE inte vill sova - för att det är julafton typ - så börjar jag... göra dåliga val. Typ som att gå in på youtube och försöka känna mig lite nostalgisk. Vilket resulterar i... (just det, mina vänner) pojkbandsmusik.
För många av mina vänner så lyssnade jag skitmusik för 8-10 år sen. Och idag klassas det väl som skitmusik också. Men jag gillade Blue och Backstreet Boys. Jag gillar fortfarande att lyssna på mina favoritlåtar från den tiden. Inte så mycket för att jag tycker de är så väldigt bra längre, utan för att komma ihåg hur bra det kändes att lyssna på den musiken när jag satt ensam i mitt rum, pojkvänslös (och utan riktiga vänner där ett tag i åttan) och lyssnade på låtar som handlade om brustna hjärtan och kärlek. Som kändes riktad till mig. Som att de var skrivna till mig (även om jag självfallet insåg att de faktiskt inte var det).

Det är inte riktigt samma sak med 30 Seconds to Mars som det var med Blue. Jag är inte stenhårt förälskad i dem så att jag sitter och fantiserar om dem, och inte heller skriver de kärlekslåtar. My Chemical Romance gör det, men de skriver om den där die hard, demolition lovers-kärleken som jag själv inte fått uppleva än och därför kan jag inte riktigt relatera till låtarna även om jag älskar dem.

Att lyssna på Blue däremot känns... mest nostalgiskt nuförtiden. Jag sitter ju inte och lyssnar på bara deras cd's på repeat, men jag blir glad när jag lyssnar på deras låtar. Låtarna jag lyssnar på nuförtiden får mig sällan att känna mig riktigt glad (med några undantag, såklart), utan snarare som att "Jag mår dåligt nu, men det KOMMER att bli bättre". Motsvarigheten för den känslan hos en 14-årig Amanda var "Jag är ensam nu, men en dag så KOMMER det en kille som kommer att bli lika kär i mig som de är i låtarna". Och att tänka tillbaka på det nu får mig inte att tänka "Fan, det har gått sex år, men jag är fortfarande singel utan en enda kille som bara MÅSTE vara med mig", utan "Ja, så kommer det nog att bli. Jag är glad att jag väntade på den killen. Jag är glad att jag fortfarande gör det".

Det är ju liksom deras förtjänst till att jag är som jag är idag. För det var ju dem jag lyssnade på nästan hela tiden jag bodde i Råneå. Under alla deras år. Under nästan hela mellanstadie- och högstadietiden. Lite under gymnasiet också faktiskt.

Och jag BLIR glad när jag hör att de återförenats. Jag VILL lyssna på låtarna som de släpper nu. Inte för att jag är jättekär i dem som jag var för sex år sen, utan för att det är lite roligt och väldigt nostalgiskt att lyssna på dem och höra lite hurdana personer DE är nuförtiden.

Men samtidigt så skäms jag för att jag lyssnar på dem fortfarande, fast jag är 20 år, fast man inte lyssnar på pojkband längre i ordets sanna betydelse, fast... Ja. Men varför? För att folk inte förstår varför jag kunde gilla dem, när de var coola nog att lyssna på "bra musik" i den åldern? Mina föräldrar (eh... ja, pappa i alla fall), han höll ju sin musik för sig själv och när man sitter ensam hemma i rummet så är inte världen så himla stor. Speciellt inte när man inte har bredband.

Det jag försöker säga är väl att ja, jag lyssnade på pojkband när jag var yngre. När jag vill känna mig nostalgisk lyssnar jag på dem ibland och kommer ihåg alla låttexter som jag fortfarande kan utantill för att jag präntade in dem i huvudet så jävla hårt för sju år sen. Och ja, jag vill faktiskt inte höra ett "Men Amanda...!" och få en blick som säger "Är du dum i huvudet?". Nej, det är jag inte. Ja, det kanske är lite fånigt att jag fortfarande gillar dem lite grann innerst inne. Men hur mycket fånigare är det än att man slår igång Lejonkungen och gråter varje gång Mufasa dör? Eller att jag har alla repliker från FÖRLÄNGDA versionen av alla LotR-filmerna? Eller att jag kan sjunga med i alla sånger till Mulan? På svenska?

Inte mycket tycker jag. Så istället för "Men Amanda...!" vill ju jag få ett skratt och ett "Ja, jag lyssnade minsann skitmycket på (insert Backstreet Boys, Spice Girls, Britney Spears, etc. here) och ägde alla hens/deras skrivor!" Eller typ... Jag vet inte. Inte något som får mig att känna mig som att jag har gjort någonting fel i alla fall. För jag vet att den musiken jag lyssnade på var fånig och att ganska många av låtarna var jäkligt sliskiga, men jag bryr mig inte. För jag känner mig ju bra när jag lyssnar på den musiken.

Det går väl bra?

Och med tanke på hur långt det här inlägget blev så har jag nog skrivit för ett halvår i alla fall?

Kommentarer
Postat av: Jonna

Jag har inte tid att välja ju D: min laddare vill inte ladda längre fast jag vickar på sladdar i en timme, det blir nog att jag köper mig en 99-kronorstelefon från Mediamarkt till jag bestämt mig. Vad har du köpt för nån då?

2011-12-26 @ 19:23:06

Kommentera inlägget här:

Notera gärna att jag INTE vill ha kommentarer om hur min dag har varit, om att jag ska rösta på dig om ditten och datten! Skriv någonting relevant till inlägget!


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0